Sydkorea spelade för alla som inte finns med dem



AL RAYYAN. För vissa innebär en 0-0-premiär en missräkning, för andra ger den en användbar poäng.

För Sydkorea var den här matchen en del av en nationell bearbetningsprocess.

Ibland kan 0-0 räcka för en sorts seger med ett högre syfte.

Diego Godín nickar i ena stolpen, Fede Valverde rammar den andra och mot slutet är det ett sydkoreanskt landslag som kippar efter andan och kämpar för poängen.

Samtidigt står deras fans nere vid hörnflaggan och sjunger samstämmigt till tonerna av Beethovens nia. I Sverige är den väl numera mest känd som den här månadssången numera – ”januari börjar året” – men internationellt är det fortfarande ”An die Freude” som gäller.

Det är långt ifrån den vanligaste fotbollssången – jag har aldrig hört den sjungas av några andra förut – men den funkar.

An die Freude. Till glädjen.

Till lyckan och vänskapen, för samhörighet och förbrödring. För en fotboll med ett syfte och en mening.

Vi har ju alla våra invändningar mot just detta VM, men är man en sydkorean som tror på ödet och någon typ av högre samband finns det nog en risk att du börjar ringa in mest alla VM med en ödesbådande sorgkant i kalendern.

I april 2014 genomled Sydkorea en av de mest fasansfulla tragedierna i landets historia. I realtid kunde nationen följa tv-bilderna som visade hur en passagerarfärja sjönk utanför ön Jeju.

306 människor drunknade, de allra flesta skolelever som var 16 eller 17 år gamla.

Några veckor senare åkte det sydkoreanska landslaget till Brasilien för att spela VM, för att kanske göra någon typ av positiv insats för att förändra stämningsläget därhemma.

De åkte ut direkt, vann inte en match.

Kan de ens titta på fotboll

För mindre än månad sedan inträffade så Itaewon, när minst 151 människor klämdes och kvävdes till döds i samband med Halloween-firandet. De allra flesta var unga vuxna, ur samma generation som offren för färjekatastrofen – och ur samma generation som de flesta spelarna i den här VM-truppen.

Det har inte varit lätt för den sydkoreanska nationen att hitta rätt förhållningssätt till den här turneringen.

För oss andra har ju deras VM-uppladdning främst kretsat kring vara eller inte för Heung-Min Son, men för många koreaner har det varit en fråga om huruvida det överhuvudtaget skulle gå att titta på fotboll och hitta någon glädje i det.

De traditionella storbildsvisningarna ställdes till en början in, då stadsstyret i Seoul menade att de skulle gå emot den rådande folkkänslan. Med tiden svängde dock stämningsläget något, och allt fler såg snarare på fotbollen som något som skulle kunna hjälpa till att lyfta den allra mest akuta sorgen.

För bara en vecka sedan försökte Red Devils igen – landslagets supporterklubb – och den här gången fick de tillstånd att samlas på Gwanghwamun-torget. Tillståndet var villkorat. Det gavs enbart mot villkor att fotbollsfansen själva tog ansvar för ordningen.

Supportrarna lovade, folket lovade – och när VM nu började så stod unga sydkoreaner tillsammans igen i tiotusental för första gången sedan mörkret sänkte sig över nationen.

I ännu högre utsträckning än vanligt spelade såklart det sydkoreanska laget för dem. De spelade för alla här på plats, alla där hemma och alla som inte finns med dem längre.

Inledningen var furiös, formidabel. Ett modigt och samlat koreanskt lag klev högt, tryckte på, fick det uppskrivna uruguayanska laget att knaka ordentligt.

Halvvägs in i halvleken fick också Hwang Ui-Jo den stora chansen, men bollen fortsatte stiga när den bara skulle styrts in i bortre gaveln.

Krasst uttryckt var det väl möjligheten att vinna som rök där. Ju längre matchen sedan gick övergick den i en kamp för att inte förlora.

Möter du Uruguay är den kampen inte enkel, inte överhuvudtaget.

Vare sig Luis Suárez eller Darwin Núñez har den här silkeslena bollbehandlingen – den geometriskt precis förstatouchen som du utvecklar på de stora västeuropeiska akademiernas golfgreener till fotbollsplaner – men det är två jobbiga jävlar att spela mot.

Sydkorea trycktes längre och längre tillbaka ner i planen, och in i slutkvarten var det väl egentligen bara en fråga om att slå ifrån sig.

Fegt? Det beror verkligen på vart du utgår ifrån hur din bedömning ser ut, och det finns verkligen inte i mig att sitta här och kalla de sydkoreanska spelarna fega.

De var tappra, och poängen de tog var inte bara deras.

Efter slutsignalen gick de sydkoreanska spelarna fram till sina fans och tackade dem med en gemensam bugning. Det tillhör traditionen, men det kändes extra starkt idag.

Jag trodde inte att Sydkorea skulle klara poäng i den här matchen, mot ett väderbitet och stridslystet uruguayanskt lag. Jag befarade att de skulle förlora igen, precis som de gjorde 2014.

Jag är glad att de inte gjorde det.



Source link


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *